Intervjuer

Emma Wiberg Jelk

Ålder: 30 år.
Yrke: Konstnär.
Familj: Make och två barn.
Bor: Lindbacken utanför Uppsala.
Läser: Lyssnar mycket på ljudböcker under arbetet i ateljén. Det blir mest självbiografier.
Kollar på: Är ett stort Walking Dead-fan.
Lyssnar på: Väldigt blandat.

Hur har konstnärsrollen som identitet förändrats genom sociala medier? Hur står det till med Uppsalas kulturpolitik egentligen? Kan vi skapa kulturella sammanhang utan hierarkier? Kreativa Feministers grundare Siri Karlsson möter autodidakta konstnären Emma Jelk i ett samtal om konstnärskap, moderskap och systerskap.

Jag ringer Emma Jelk mitt i arbetet med senaste målningen. Den tar form i ateljén vars golv är täckt av barnens legobitar och gosedjur.

– Konstigt nog har de inte ritat på mina målningar ännu. Jag tänkte att det borde ha hänt för länge sen för de ritar ju på väggar och på sig själva och allt annat de inte får rita på. Men mina målningar har de faktiskt lämnat ifred.

Emmas konst skapas alltså inifrån vardagen och har ofta hemmet och livet med barnen som utgångspunkt. Hennes konstnärskap är lika otraditionellt som vägen dit.

– Jag har aldrig gått på någon konstskola. Och jag har inte den där typiska bakgrunden med akademiker-föräldrar eller kulturellt kapital i släkten. Det var inte min värld.

Emma växte upp i Uppsala och på Gräsö i en vanlig Svensson-familj.

– Min mamma jobbade på kommunen, mina syskon har valt helt andra vägar än jag. Men min pappa har alltid varit väldigt kreativ.

Och var tror du att din egen kreativitet kommer ifrån?
– Många vill nog se det som ett kall man i princip föds med. Men jag har många gånger tänkt att det faktiskt var ganska mycket slumpen som avgjorde för min del. Jag har alltid drömt väldigt intensiva drömmar på natten, och det kanaliserade jag tidigt genom att rita. Sen råkade jag bli väldigt bra på det, och då blev det ”min grej”.

Sen blev du väl i princip headhuntad av en tatuerare?
– Ja, när jag var 18 år blev jag lärling på Studio13 i Uppsala. Och det var helt avgörande för min utveckling. 

En lärlingsperiod hos en tatuerare pågår ofta under lång tid men Emma fick eget ansvar för kunder redan efter ett år.

– Jag var en väldigt typisk 19-20-åring som nog aldrig hade haft disciplinen att plugga konst och stå och teckna kroki. Men eftersom tatuerandet var mitt jobb var jag tvungen att rita varje dag. Och på så sätt tränade jag mig, det var som en konstskola även om jag inte tänkte på det så.

Men efter några år inom branschen lämnade Emma yrket. Hon och maken bestämde sig för att skaffa barn och då passade inte tatueringsjobbets många resor och oregelbundna tider längre. När barnen föddes, föddes även Emma som konstnär.

“Moderskapet framställs ju ofta som något som står i vägen för konstnärskapet. Därför är det så intressant att du tar upp just moderskapet som startpunkten för skapandet.”

Moderskapet framställs ju ofta som något som står i vägen för konstnärsskapet. Därför är det så intressant att du tar upp just moderskapet som startpunkten för skapandet.
– Ja, min konst har ju också vardagen med barnen som utgångspunkt. Jag skaffade barn redan i 20-årsåldern, det ses som ovanligt tidigt idag. Jag har varit hemma med barnen och tagit huvudansvaret för dem, och då har jag fått förlika mig med att det kan bli instängt och monotont. Men det är den här perioden de är små och då får de ta av min tid. Och jag använder det i min konst. Det är inte något jag vill fly från i mitt konstnärskap, det är mitt konstnärskap. Så jag har inte sett barnen som hinder för min utveckling. Tiden efter att mitt andra barn fötts var en väldigt viktig, avgörande tid för mig som konstnär. Medan mitt barn sov i sele började jag med något jag inte vågat tidigare – jag vågade måla.

Emma fångades helt av målningen. Så fort barnet sov drogs hon till duken.

– Jag jobbade på den i flera dagar. När målningen var klar vände jag mig mot min man Sebastian och utbrast: ”Jag kan ju måla!”. Efter år av sökande förstod jag att det var det här jag ville göra.

Sedan fortsatte hon. Medan maken försörjde familjen målade Emma duk efter duk i den lilla ateljén hon inrett i hemmet.

– Det har varit helt avgörande att han stöttat mig. Det är ett otroligt privilegium för mig och det är jag medveten om. Samtidigt känner jag att min tid kommer. Jag är hemma mycket med barnen nu och när de är på förskolan så målar jag. Sedan när de blir äldre tänker jag att det är min tur. Jag har gjort saker i lite annan ordning än folk brukar. Barn först, karriär sedan.

Under föräldraledigheten har Emma också pluggat en del programmering och webbdesign. Ett tag var hon inne på att arbeta med spelgrafik och många av hennes verk är digitalt skapade, postapokalyptiska världar.

– Det finns en konstnär som heter Simon Stålenhag och många har sagt till mig att de kan se beröringspunkter mellan min och hans konst. Att det är något med stämningen och det dystopiska som finns i bådas bilder.

En annan konstnär Emma har jämförts med är Edward Hopper.

– Jag kan se hur folk menar när de säger det. Det är återigen tystnaden, stämningen i bilderna. Men jag kan inte säga att jag inspirerats av andra konstnärer. Det är först på senare tid som jag börjat fördjupa mig lite i konsthistorien. Jag tänkte att det kunde vara bra att känna igen åtminstone några namn om nån namedroppar. Men min konst är inte färgad av andra konstnärer ännu. Det kanske kommer sen. Jag ser det att jag är i början av min process att bli konstnär.

I skrivande stund är det bara ett år sedan som Emma tog steget fullt ut och började kalla sig konstnär.

– Jag skrev ett inlägg på facebook i gruppen ”Heja Livet” om att jag tänkte satsa på konsten och så la jag upp bilder på några verk. Responsen var helt överväldigande, jag fick hur mycket fina kommentarer som helst. Folk var verkligen genuint peppande och det gav mig så mycket. Sen har jag fått alltfler följare på instagram också, nära 3000.

Att starta karriären med att posta i ”Heja Livet” är ju verkligen så långt ifrån snobbig, elitistisk konstvärld man kan komma. Och det är spännande att ditt, och många andras, konstnärskap lever så mycket på internet. Hur ser du på sociala medier som verktyg för konstnärer att nå ut? Finns det någon motsättning mellan den traditionella konstvärlden och den här nya arenan som skapats på nätet?
– Det är en svår fråga. Jag har ju inte någon fot inne i den etablerade kultursfären överhuvudtaget. Jag vet inte ens var jag ska börja för att komma in. Jag har mailat en del gallerier. Men de flesta har inte ens svarat.

Det är nog ganska svårt att komma in där om man inte gått den där vanliga vägen med ”min pappa är arkitekt och min mamma är journalist och sen går jag på förberedande konstskola och sen konstfack”. Det är ju svårt till och med för dem som faktiskt har gått på konstfack, menar jag.
– Absolut. Som konstrast upplever jag den här nya världen på internet som full av väldigt hjälpsamma människor. Folk är väldigt drivna, skapar utställningar, knyter kontakter och försöker stötta varandra.

“Det kan kännas lite pinsamt att söka bekräftelse från kulturvärlden, samtidigt som det är just det många av oss vill ha, även jag.”

Ja, lite motsatsen till en stängd, elitistisk grupp. Det känns som om det varit en stor våg av konstnärer senaste åren som bara tröttnat på att inte få bli insläppta i finrummet och kör sitt eget race istället. För idag kan man ju göra det också, med all den teknik som vi har. Alla som äger en smartphone kan skapa en portfolio.
– Ja, det är skilda världar, verkligen. Men eftersom den här nya världen vi skapat är så pass okej att vara i så kan man liksom stanna där.

Utbildning har aldrig färgat mig, troligtvis på både gott och ont. Jag har heller inte tidigare intresserat mig särskilt mycket för konst i allmänhet, varken specifika verk eller konstnärer, men försöker bygga upp mina kunskaper på området nu. Men det är inte heller något jag hunnit präglas av, utan jag är bara helt fri att göra vad som helst. Jag är inte rädd. Och jag tycker inte att jag gör något fel. Så jag slänger iväg mail hit och dit, men det är säkert inte alls så man brukar göra. Men om de inte vill ha mig så tänker jag bygga upp mitt konstnärsskap i alla fall, på något sätt. Jag har många följare på instagram och jag får väldigt mycket respons från dem. Och det räcker för mig. Men sedan känner jag ofta att jag vill ha ett erkännande. Det kan kännas lite pinsamt att söka bekräftelse från kulturvärlden, samtidigt som det är just det många av oss vill ha, även jag. 

Jag tycker inte det är pinsamt. Det kan ju handla om kvalité också. Hela den här digitala communityt innebär en sorts demokratisering, absolut. Det öppnas världar för konstnärer som inte funnits förut. Det är så olika vilka konstformer som så att säga får utövas av amatörer. Att starta ett band går ju bra, att skriva på en roman hemma på kammaren går bra. Men att bli en erkänd konstnär utanför hela detdär sammanhanget med konstskola och så, det går inte riktigt för sig. Men jag kan samtidigt förstå att de som gått fem år på konstfack kan bli lite trötta på att jaha, nu ska alla vara konstnärer. Precis som alla plötsligt kan titulera sig fotografer och författare. På sätt och vis så blir det helt andra parametrar som bestämmer vem som når framgång när folk själva får avgöra vad som är fint. Kan du se ett problem där, att smalare konst inte får någon chans?
– Ja, det blir ju efterfrågan som får styra till exempel vem som säljer mest via artportal och såna siter.

Precis, och då blir lite frågan vad som styr efterfrågan.
– Man kan se det som en demokratisering, som du säger. Nu är det inte bara de som har pengar eller kontakter som får en chans. Eller de som fötts in i kulturvärlden. För alla får en chans att lägga upp sina grejer. Sen köper folk det som de gillar och det som de inte gillar det säljer inte, helt enkelt.

Det är verkligen superintressant. Vad händer när folk själva bestämmer vad som är konst och vem som är konstnär? När det inte kommer som ett påbud uppifrån via kommunens kulturutskott eller någon sorts kanon? Och den konst som inte når fram genom dethär nya bruset för att bara de med en examen i konstvetenskap kan fatta den, vem är den konsten egentligen till för? Och vem är konstvärlden till för? Kan de här världarna förenas?
– Jag tror att det blir en blandning till slut. Det finns många som vill röra sig emellan dem. Och det skapas ju många forum för icke etablerade konstnärer att ställa ut sin konst också. Inte minst här i Uppsala.

Ja, men det är när jag går på såna tillställningar som jag märker vilken jäkla snobb jag trots allt är i själ och hjärta! Jag har väldigt svårt för hierarkier och jag har försökt skapa ett anti-elitistiskt sammanhang med vår förening. Vår ordförande, Jessica Zachries sa en gång att det till och med speglas i vårt namn. ”Kreativa Feminister” – det är inte hotfullt, det är inte exkluderande, det är inte hippt. Snarare kan nog vissa se det som lite töntigt. Okej, här har vi menskonst och venustecken i pärlplatta, typ. Vilket jag tycker är underbart. Det finns inga trösklar hos oss, vi är inte coola gänget som du inte får hänga med, vi välkomnar alla skapande kvinnor. Men sen går jag på nåt sånt där konstevent som är öppet för alla som kan betala för en plats och då känner att jag inte hör hemma där heller. Att det blir för mycket ”Carolina Gynning”-konst.

Emma skrattar igenkännande.

– Jag vet precis vad du menar! En sån tavla med en naken tjej med jättebröst, stora ögon och pytteliten näsa och sen grova penseldrag i typ neon runt omkring.

Ja, dels det och sen har vi många porträtt av hundar och andra husdjur. Och när jag ser sånt vill jag bara uppleva obegriplig performance-konst istället.
– Jag känner inte att det är ett problem för jag tycker inte att jag tävlar med de där Carolina Gynning-tavlorna. Det är ju typ Micke, 33 år, el-montör i Sala Backe som köper dem. Och det får han gärna göra. Precis som jag får göra vad jag vill. Jag kör min grej. Och jag känner ändå att många såna öppna forum blir mötesplatser för folk. Jag gillar verkligen stämningen på såna events. Alla hjälps åt. Och jag tror sånt kan ge folk modet att faktiskt stå för sin konst och våga visa den.

Jo absolut. Det är fint att sånt finns. Men jag saknar verkligen en konstscen i Uppsala. Hur känner du kring att verka som konstnär här? Hur upplever du kulturvärlden just här, har du kunnat bilda relationer till andra konstnärer i Uppsala?
– Jag har som sagt många följare på instagram och jag börjar bli lite etablerad i den världen. Men jag tror inte att de som sitter i Uppsala kommuns kulturutskott har någon aning om vem jag är. Jag har aldrig sökt något stipendium, aldrig haft nån kontakt med regionen eller så. Jag har försökt skapa kontakt med Uppsala konstnärsklubb men det krävs att man haft flera utställningar och lång erfarenhet för att få vara med där. Så jag har inte träffat andra konstnärer i Uppsala, jag har inte hittat något sånt sammanhang.

Jag tjatar alltid om att det är pinsamt att Uppsala inte ens har nåt kulturhus.
– Ja, det är märkligt egentligen. Vi är ändå Sveriges fjärde största stad.

 

“Ja, det är väldigt dåligt utbud här för de som är färdiga med universitetet eller bara är vuxna människor. Det är väldigt mycket fokus på konsumtion när man går på stan och så, det är väldigt mycket gallerior.”

Och det är dessutom en universitetsstad. Så man tänker att det borde finnas intresse. Och behov! Men jag tror att det är mycket på grund av att Uppsala universitet aldrig haft några högre konstnärliga utbildningar. Man har varit framstående inom naturvetenskap men scenskola och fri konst – det finns ju i Stockholm, menar man. Det argumentet fattar inte jag. Allt finns ju i Stockholm? Då kan vi lika gärna lägga ner Uppsala och bli en förort till Stockholm. Eller så kan man fundera över varför det argumentet bara kommer upp när det gäller konst och kultur.
– Ja, det är väldigt dåligt utbud här för de som är färdiga med universitetet eller bara är vuxna människor. Det är väldigt mycket fokus på konsumtion när man går på stan och så, det är väldigt mycket gallerior.

Och sen de la ner Wijks folkhögskolas konstlinje så är typ kvällskurs i akvarell på Studiefrämjandet det enda som erbjuds i Uppsala, om man vill utbilda sig konstnärligt.
Jag tycker det finns mycket bra initiativ för till exempel barn och så här i Uppsala. Men det är även tröttsamt att konst alltid ska vara “nyttig”, den ska utgöra aktivitet för barn och ungdomar, främja integrationen, promota nykterhet eller sånt. Och det är inte fel i sig. Men konsten måste också få finnas i sin egen rätt, och inte ha något krav på budskap eller nytta. Och alla konstnärer kanske inte heller känner att de vill ägna sig åt “skapande verkstad för barn”.
– Ja, det är skralt med kultur och konst i vår stad. Det är som att kommunen räknar med att studentnationerna ska fixa sånt. Men alla är ju inte studenter, man kan inte hänga på nation hela livet. Jag hoppas verkligen det skapas fler alternativ här i framtiden.

Torftigt kulturliv till trots planerar Emma att stanna i Uppsala. Hon och maken har nyligen flyttat till Lindbacken i utkanten av stan. Där leker barnen i ett gränsland av otämjd natur i möte med byggarbetsplatser och nya bostadsområden. Omgivningarna speglas ofta i Emmas konst.

“Jag har en positiv inställning till vardagen, vilket jag upplever som rätt ovanligt. Den målas ofta upp som tråkig och något som alla vill fly ifrån. Jag ser det inte så, för det är i vardagen jag hittar min magi.”

Kan du själv se några teman i dina bilder?
– Jag har inte så mycket teorier eller pretentiösa resonemang bakom min konst. Det blir mycket att jag målar vad jag upplever varje dag och det är vardagen med barnen. Det finns så mycket magi där, minsta sten kan vara magisk. Magi får man för lite av och jag tänker att mina bilder kan få vara bara just det, bilder av det magiska. Det behöver inte finnas nån djup reflektion bakom. Jag har en positiv inställning till vardagen, vilket jag upplever som rätt ovanligt. Den målas ofta upp som tråkig och något som alla vill fly ifrån. Jag ser det inte så, för det är i vardagen jag hittar min magi.

Det är ju spännande att du säger det för jag upplever snarare dina målningar som ganska hotfulla och inte direkt positiva. Jag känner att det finns en dov stämning i många av dem, något dystopiskt. Titlarna du väljer förstärker ju också det. Till exempel bilden av en Ica-butik, det mest vardagliga man kan tänka sig. Och så heter tavlan ”Villebråd”.
– Jo, men magi kan ju vara just hotfull! All magi är inte my little ponies och pastellfärg. Och det knyter an till mina intensiva drömmar också, dethär att något normalt kan vara helt sjukt i en dröm samtidigt som något helt sjukt kan vara helt normalt. Den kontrasten intresserar mig väldigt mycket, att mitt i vardagen finns det här sida vid sida. Som i min tavla ”Håll käften, Tommy”. Där har vi en solig dag, en vacker äng, en kvinna i en fin sommarklänning och så kan det samtidigt vara någons värsta mardröm.

Jag älskar ”Håll käften Tommy!”! För mig känns det som någon form av upprättelse för kvinnan på bilden. Eller för kvinnor över huvudtaget. Hämnd, det är vad jag tänker på. Hämnd för all skit kvinnor måste ta.
– Det är den tavlan jag har fått mest respons på. En tjej hörde av sig och skrev att den tavlan gav henne styrkan att lämna en destruktiv relation. En annan skrev att hon hade en väldigt dålig relation till sin pappa och att tavlan gav henne kraft att läka.

Det är ju också en väldigt ny grej, att konstnärer kan ha direktkontakt med dem som upplever deras konst.
– Ja, och jag älskar det! Det får mig att vilja fortsätta kämpa framåt!

Vad önskar du dig av framtiden?
– Att få ställa ut på ett bra galleri, att bli så pass etablerad att jag kan leva på konsten.

Sedan önskar jag mig att få träffa folk som skapar, kanske starta ett ateljékollektiv och få utbyte med andra konstnärer.

Ska man få nånting gjort får man nog göra det själv tror jag. Så jag hoppas vi kan ses i framtiden och skapa något sådant sammanhang tillsammans!
– Vardagen som varit ständigt närvarande i vårt samtal tränger sig på. Det är dags att hämta barnen med allt vad det innebär i form av overall-bråk, gummistövlar och vattenpölar längs vägen hem till middagens lätt brända fiskpinnar. Jag är dock så uppspelt att jag nästan går vilse på vägen till förskolan. Samtalet med Emma Jelk har gett mig många nya tankar kring alltifrån moderskap och konstnärskap, barnets värld som en tillgång snarare än ett hot mot konsten, och inte minst sammanhang och konstnärligt utbyte. Kan kvalité och utmanande konst skapas utan elitism som någon sorts gatekeeper och styrdokument? Konstnärsidentitet och konst står inför en brytpunkt som är fantastiskt spännande att utforska. Vi ska bara klara oss igenom pandemin först. Och konsten hjälper oss längs vägen.

Jennie McMillen

Familj: Min son Sandor, 7 år.
Bor: I Luthagen i Uppsala.
Kollar på: Har väldigt lite tid till att kolla men uppskattade verkligen filmen I'm thinking of ending things som jag såg för ett tag sedan och jag kollar ibland på kortfilmer på Svt Play.
Läser: Jag har också svårt att hitta tid att läsa men jag hade just en period av att lyssna på böcker medan jag jobbade och lyssnade då på Samlade verk av Lydia Sandgren, Året med 13 månader av Åsa Lindeborg och Klubben av Matilda Gustavsson, jag lyssnar nu på Löparna av Olga Tokarczuk.


Din bakgrund. Hur kom det sig att du blev konstnär?
Min första mer allvarliga idé om vad jag skulle bli var att jag ville bli veterinär. När jag sedan praoade hos en veterinär i högstadiet upptäckte jag att veterinären jag var med stod på människans sida och inte djurens, vi tillbringade en dag på ett grisslakteri för att leta eventuella trikiner i nyss dödade grisar och en bonde fick rådet att låta döda en ko som inte längre gav så bra med mjölk. Jag började tänka att jag skulle ägna mig åt någon form av fritt skrivande istället och började efter gymnasiet att läsa latin, idéhistoria och religionsvetenskap men upplevde att jag behövde mer livserfarenhet för att få ihop någon meningsfull text (utanför studierna) och att orden var för tydliga för mig, kände att jag ville ha någon uttrycksform med mer möjlighet till vaghet och att jag ville undersöka något som inte fanns i orden. Jag började brodera sista året i gymnasiet eller kort därpå och hade sedan oftast någon form av broderi med mig, jag hade mitt rum bredvid en garderob med tyg när jag växte upp och jag tog ofta in något tyg därifrån till mina lekar så textil har alltid känts som något som något tillgängligt. När jag några år efter gymnasiet försökte skriva en c-uppsats om icke-våld och rättfärdigande av krig inom den kristna traditionen upptäckte jag en vävlokal och jag fick genom en kurs där tillgång till en vävstol dygnet runt. Jag hade lärt mig att väva i Guatemala ett år tidigare och fick en rätt existentiell känsla av att kunna göra ett tyg. Jag vävde istället för att skriva, uppsatsen blev aldrig klar och en vän på religionsvetenskapen rekommenderade en skola i Dalarna där jag kunde fortsätta att väva. Jag sökte dit och minns att jag skrev i min dagbok på vägen till en intervju där att jag skulle bli textilkonstnär, jag vet inte om jag någonsin hört ordet tidigare, minns det mer som en uppenbarelse, som i Heliga Birgittas texter som jag läst på latin tidigare. Jag vävde sedan i två år och insåg att jag behövde en universitetsutbildning och innan det någon konstskola, jag gick på Gotlands konstskola och sedan på HDK i Göteborg i fem år. Jag arbetade egentligen med bilder för första gången på Gotlands konstskola, när jag kom till HDK blev det som om mitt broderande och vävande gick ihop med tanken om skrivandet och vad som kunde bli i det men aldrig riktigt blev och jag började brodera bilder.

Hur ser en arbetsdag ut för dig?
Jag är egentligen en nattmänniska som tycker om att arbeta på nätter eftersom de inte har tydliga slut men nu har det blivit bäst för dygnsrytmen att jag somnar med mitt barn mellan 21 och 22, jag går sedan upp mellan 5 och 6 och arbetar till 7.35 då jag förbereder frukost och väcker mitt barn. Om jag har mer administrativa saker att göra eller sådant som behöver dator gör jag det då på morgonen, annars broderar jag. När jag lämnat på förskolan 8.30 cyklar jag till ateljén. Oftast sitter jag i min fåtölj, som är en Ikeakopia av en fåtölj som textilkonstnär Karin Larsson formgivit och som då ansågs ful. Jag sitter där och broderar hela arbetsdagen knappt utan att resa på mig. Jag kan känna mig uttråkad av att täcka stora ytor men känner oftast en otrolig lust till att bara dra tråd genom tyg timme efter timme och skulle kunna göra det nästan varje vaken timme. Nu har jag bestämt att hämta mitt barn klockan två, så jag slutar strax innan det. Han är sju och det känns som en lagom lång dag i skolan. Jag får ofta möjlighet att leka, samtala med honom och samtidigt brodera under delar av resten av dagen även om det blir på mindre fokuserat sätt, jag kan välja att just då täcka ytor och det kan jag göra lite i förbifarten.
Nu är jag i en skissprocess då jag provar att skissa på en bild mer noggrant än jag är van vid och parallellt skissar jag på ett större screentryck som jag har fått stipendiepengar för att göra för att få ett snabbare flöde under en tid. Så arbetsdagarna just nu ser lite annorlunda ut men gör stygn på morgnarna och annars hemma.

Din relation till andra konstnärer, finns det någon/några som du känner ett släktskap med, antingen tematiskt och/eller estetiskt.
Jag tycker att det är väldigt viktigt med intryck för att få in energi i mitt eget arbete. Innan jag fick barn reste jag mycket, först för att vara volontär i lite olika länder och sedan sökte jag stipendier för att genom resor utforska olika saker, nu på senare tid har jag tågluffat med mitt barn några år till destinationer med utställningar jag vill se. Jag tycker om konstnärskap som kretsar kring ett mer sammanhållet berättande. Jag sökte stipendium för att kunna se Henry Dargers bilder på Folkart Museum i New York under min utbildning och jag har sedan återkommit till hans bilder där han skapar en fantastisk helt en egen värld som följer egna villkor. Jag hittade nyligt Pearl Blauvelts bilder jag tycker mycket om på instagram, både hennes och Henry Dargers bilder upptäcktes först efter att de dött. Antar att det finns något i den där drivkraften till att göra bilder för bildens skull och för sin egen lust till det helt oberoende av andra ögon. Jag tycker mycket om Marilena Pelosis tecknande och Nina Bondeson som var min professor på HDK betydde mycket genom den syn på konst hon förmedlade och hennes pågående bildvärld.

Din relation till konstvärlden. Känns den öppen för dig eller stängd och elitistisk?
Jag har en väldigt passiv relation till konstvärden. Känner att jag inte litar på att den är rättvis och har gott omdöme.
Jag tycker om att sitta i min ateljé och arbeta på och de mer sociala, och nätverksbyggande delarna som kanske egentligen krävs är jag ointresserad av. Jag tänker att den är öppen när den då och då öppnar sig i form av utställningar, inköp och offentliga uppdrag, vilket då och då händer. Men känner att den inte är något jag själv kan bryta mig in i.

Hur ser du som konstnärsrollen som identitet? Är det en roll man kan “ta sig” eller en man tilldelas av samhället tex i form av uppmärksamhet, stipendier, att få ställa ut på rätt ställen osv.
Jag tänker att det för mig i grunden är något som kommer inifrån som ett slags måste och att det sitter i själva handlandet och i envisheten att fortsätta att misslyckas och försöka med bild efter bild. På så sätt är det en roll man kan ta sig och så länge man är i handlandet så är man konstnär, så känner jag. Jag känner mig på många sätt inte så mycket i behov av uppmärksamhet och bekräftelse utifrån för min identitet som konstnär samtidigt som säkert betyder mycket att bli inbjuden till utställningar och att få stipendier både för självbilden och ekonomin. Men de konstnärskap jag själv mest uppskattat är ju de som inte ens blivit sedda under konstnärens livstid.

Upplever du att det under sociala mediers utveckling även skapats andra vägar och plattformar för konst än de traditionella med tex konstskola osv?
Jag är själv dålig på att använda mig av sociala medier och tänker att en bra sak man får på konstskolor är tid, men jag tror att det absolut finns mer vägar än konstskolor och tror att de vägarna i vissa fall kan vara bättre på att få ut konsten till andra.

Är du en ensamvarg eller tycker du om att arbeta med andra/ha nära utbyte av andra konstnärer?
Jag är tveklöst en ensamvarg, jag har min ateljé på ett ställe där jag inte möter någon annan under min arbetsdag och tycker om det. Samtidigt tyckte jag om att ha människor omkring mig under min utbildning, det var trevligt att ha andra arbetande människor omkring sig som man då och då mötte för samtal. Nu när jag har barn och mindre tid älskar jag ensamheten i ateljén. Jag har aldrig arbetat med någon annan konstnär och tänker att jag skulle bli väldigt förvirrad och ha svårt att hitta mig själv i det.

Hur tycker du att det är att arbeta som konstnär i Uppsala?
När jag först flyttade till Uppsala hade jag en ateljé där alla hade egna rum men där jag också delade gemensamma utrymmen att dela med andra konstnärer, en av dem uppmuntrade mig till att gå med i konstnärsklubben, jag gjorde det och kom då i kontakt med andra konstnärer, det var trevligt att få en bild av vilka andra konstnärer som fanns i staden. Jag är inte med i konstnärsklubben längre men det är fint att känna till människor jag träffat på där. Jag är mycket glad att bo i en stad där man kan få ateljéstöd, jag tror att jag har fått det i sex år nu och det betyder mycket. Annars är jag mest i ateljén och märker inte så mycket av Uppsala utanför. På vissa sätt är det lite trevligt med en inte så stor ändå rätt livlig stad där man när man är nyinflyttad kan få kontakt med andra konstnärer och något av en överblick.

Finns det ett levande kulturliv här?
Jag saknar verkligen kulturlivet i Göteborg men är samtidigt mer begränsad i den här delen av mitt liv med barn och jag kan inte delta så mycket i ett kulturliv. Jag tror att det skulle finnas ett mer dynamiskt kulturliv med till exempel en konsthögskola i staden och därigenom ett större omlopp av människor som kommer till staden som kulturutövare.

Kan man träffa och ha ett utbyte av andra konstnärer?
Jag tänker som jag nämnde tidigare att många konstnärer är med i konstnärsklubben och tänker att man där kan få kontakt där, eller genom att ha ateljé där andra konstnärer också arbetar även om de platserna nog är rätt få.

Känner du ett stöd från regionen eller har du fått bygga upp Din plattform helt själv?
Jag känner att jag är helt utelämnad till mig själv och de kontakter jag fått genom min utbildning.

Hur kommer det sig att du valt att bo här/bo kvar här?
Jag flyttade till Uppsala efter mina utbildningar för att vara närmare min bror i Stockholm och mina föräldrar som flyttat till Uppsala efter att ha bott länge i Luleå där jag växte upp. Jag uppskattar det och jag tycker om att det är både en liten och stor stad där man kan ta sig fram med cykel. Det är en bra sak att det är nära till Stockholm för teater och konstintryck.

Hur ser du på framtiden?
Det växlar lite! Jag är hela tiden rädd för att jag inte ska få ihop det ekonomiska och behöva kompromissa med min tid. Jag tog min examen 2010 och har bara under en kort tid haft ett brödjobb 6 timmar i veckan, nu när jag är förälder (och en hundra procent ensam förälder) uppskattar jag att inte behöva ha ett brödjobb och hoppas att kunna ha det så här så länge som möjligt, men då är jag beroende av stipendier och lite uppdrag och det är sådant jag inte kan styra över helt själv. Så ibland kämpar jag med lite kontrollförlust. Jag tycker att själva arbetet från att ha känts väldigt roligt känns ännu roligare med tiden och tycker att mitt pågående projekt känns som om det kan pågå i en evighet och att det hela tiden kommer att finnas nya saker att utforska.

Vad är din högsta önskan vad gäller arbetslivet?
Jag känner mest att jag bara vill kunna arbeta på. Jag önskar mig då och då bra och lagom stora platser att ställa ut på som inte är intresserade av att sälja bilder eftersom jag tänker att jag arbetar med en sammanhängande projekt där i alla fall de större bilderna helst ska finnas kvar och mitt arbetssätt är så tidskrävande att bilderna blir rätt osäljbara. Jag vill kunna arbeta vidare med mitt pågående projekt, visa det lagom ofta och ha sidoprojekt ibland. Någon gång skulle jag till exempel vilja göra en omsorgsfull och genomarbetad utställning för barn och någon gång skulle jag vilja arbeta med ett textilt projekt med till exempel hemlösa där de skulle brodera berättelser om sina liv.

Vad ser du själv för teman i din konst?
Jag har arbetat med mitt pågående projekt i ungefär tio år, det började med en stipendieresa då jag ville undersöka de delar av Belfast där min pappa växte upp, han växte upp i ett område där det fortfarande finns en tydlig gräns mellan protestantiska och katolska områden, förutom de mer mentala gränserna även en mur med taggtråd högst upp för att hindra att man tar sig mellan områdena och skapar oroligheter. Arbetet kretsade kring att inta områden i en sån miljö, jag växlade sedan från det protestantiska och katolska till att områdena hörde till naturen och civilisationen och att naturen försökte inta civilisationens områden. När jag växlade tema behöll jag vissa bildelement som jag tänkt ut som viktiga, bland annat bergen och kullarna som omger Belfast och flaggorna som de båda sidorna använder sig mycket återkommande av för att markera sina områden. Protestanterna gör till exempel regelbundet parader genom katolska områden för att visa att det egentligen är deras områden, de bär då flaggor. Nu tänker jag att jag arbetar med att bygga upp områden där det händer olika saker, ofta någon form av intagande av områden, människorna använder sig för det av flaggor, domesticerade djur och fordon och naturen av vatten, eld och rovdjur. Jag tänker att arbetet är en slags fortsättning på min lek som barn och att man som barn monterar ner världen man ser omkring sig för att sedan bygga upp den igen på ett eget sätt, tänker att arbetet är en sådan montera ner-bygga upp process. Jag vet inte alltid vad det jag gör är eller betyder men bygger och bygger och använder beståndsdelar jag någonstans hittat i verkligheten, ibland berättar det som då uppstår något nytt även för mig och det är en del av leken.

Hur har modersrollen påverkat din konst? Begränsninngar? Eller nya möjligheter och perspektiv? Eller både och?
Den största påverkan har varit tidsbristen, att växla mellan att ha haft kontroll över all min tid och ändå sett det som om det är för lite till att nästan helt förlora kontrollen över tiden har varit jättesvårt. Samtidigt tror jag att det har varit viktigt för arbetet med de pauser jag har behövt ta och den distans det ger till en pågående bild. Eftersom jag har ett så tidskrävande sätt att arbeta på så tar det nu ännu längre tid att bli klar med en bild och det kan ibland bli frustrerande och jag kan känna att jag inte riktigt räcker till. Jag tror att innehållet i arbetet inte har tagit någon annan inriktning, på annat sätt än att jag nu när jag är i en skissprocess hittade en och annan tidigare skiss jag gjort på barn med tanke på någon kommande bild. Det att jag tänkt på mitt arbete som fortsättning på min lek som barn gör det särskilt fint att ha mitt barns lekande och utvecklande av tankar omkring mig, och hans ritande och målande och känner att det tillför något till arbetet och mycket till mig som människa. Jag tror att den där mer oändliga tiden till slut skulle kunna bli förtärande och tänker att det är något som dessutom kommer tillbaka när mitt barn i en framtid kanske inte vill tillbringa lika mycket tid med mig. Jag tycker också att föräldraskapet ger mig mer insyn i världen och i mänskligheten genom nya människor jag nu möter och människor med många olika bakgrunder och arbeten, tänker att det inte kan vara fel för mitt egna arbetande på sikt.

Har du några råd till andra som vill leva och verka inom konsten?
Jag tänker att man ska lita på sin lust och drivkraft och följa den, det är tråkigt om saker som skulle kunna bli gjorda inte blir det. Det finns många olika vägar och nog många begränsningar av olika former som man kan komma förbi med envishet, lite uppoffringar och vilja.

Välj gärna något/några verk du tycker verkligen representerar dig som konstnär och reflektera kring dem. /berätta om deras tillkomst och vad du känner inför dem.
Alla bilder hör till det pågående arbetet som jag kallar för I gränslandet – en plats av Jennie A. McMillen.

Jag bygger upp olika områden i bilderna där det pågår saker, som en översvämning som intagit ett område med hus, människor som intar områden i naturen med hundar. Jag gör tredimensionella arbeten som jag visar i relation till bilderna för att bygga upp mer av en värld.

Malin Gebre Medhin

Familj: Maken David och barnen Elias 5 år, Oskar 2 år
Utbildning: Konstskolan i Gävle
Kollar på: Husdrömmar och gamla komedier, just nu Parks and Recreation
Lyssnar på: 99% invisible och ganska mycket true crime

Din bakgrund. Den är inte den klassiska med akademiker-föräldrar, konstfack
osv vad jag förstått? Var du tror att din kreativa kraft /behov kommer ifrån?
Jag kommer från en handarbetande familj där jag alltid ägnat mig åt något kreativt så det har alltid varit ett naturligt uttryckssätt för mig. Samtidigt finns det också en inneboende rastlöshet hos mig och en vilja att omforma olika material.

Hur ser en arbetsdag ut för dig?
Jag har nyligen påbörjat ett nytt tema, så just nu ägnar jag väldigt mycket tid till samlande av bilder och information som jag sedan försöker bearbeta och förstå.

Det är en ganska tråkig del av konstnärskapet och det känns oftast som att inget händer, men i slutändan är det ofta en avgörande del i om ett tema blir lyckat eller inte. De bästa arbetsdagarna kommer senare när jag kan sitta i min ateljé och måla non stop samtidigt som jag lyssnar på poddar och dricker väldigt mycket kaffe.

Hur ser du som konstnärsrollen som identitet? Är det en roll man kan “ta sig” eller en man tilldelas av samhället tex i form av uppmärksamhet, stipendier, att få ställa ut på rätt ställen osv.
Jag tror det finns flera olika nivåer av konstnärsrollen. Den första tilldelas man genom att vara den ”som alltid är så bra på att rita”, alltså sånt som personer i ens omgivning gillar att säga. Sen kan man ju bygga på identiteten själv genom att vara seriös med det man gör, alltså genom att ägna mycket tid åt det här, söka utställningar, ha en hemsida, bygga nätverk, kontakta gallerier osv. Och sen finns det ytterligare en nivå genom att många konstföreningar, stipendier och uppdragsgivare har som krav att man ska ha gått en konsthögskola.

Upplever du att det under sociala mediers utveckling även skapats andra vägar och plattformar för konst än de traditionella med tex konstskola osv?
Absolut. Framförallt tror jag det är ett sätt för många att få bekräftelse och våga satsa på konst, och våga söka till konstskolor. Jag tror inte att sociala medier kan ersätta den professionella grund man får av en högskola men det är ett väldigt bra verktyg
för att bygga nätverk och dela kunskap. Och framförallt är det kul.

Är du en ensamvarg eller tycker du om att arbeta med andra/ha nära utbyte av andra konstnärer?
Både och! Arbetar helst själv i ateljén men uppskattar väldigt mycket att samarbeta med andra konstnärer, särskilt i grupputställning osv. Tror alltid det är bra att behöva presentera vad man gör och försöka konkretisera sina idéer. Dessutom känns det alltid lättare att hitta på saker och söka utställningar i grupp.

Hur kommer det sig att du valt att bo här/bo kvar här?
Min upplevelse är att det är lite trögt jämfört med andra städer, kanske för att många flyttar till Stockholm. Med det är svårt för jag hade en föräldraledighet som tog slut lagom till att corona slog till, så jag kan egentligen inte ge en rättvis bild av det i
nuläget.

Hur ser du på framtiden? Vad är din högsta önskan vad gäller arbetslivet?
Att pandemin tar slut, haha. Och att vara med och bilda ett konstnärskollektiv.

Vad ser du själv för teman i din konst?
Just nu arbetar jag kring gardiner, hur de används som ett iscensättande och en slags statusmarkör, samtidigt som de blir som artefakter i många hem. Generellt brukar jag alltid röra mig på något metaplan kring hemmet, det är något visst med att ha det välkända men ändå privata som utgångspunkt.

Hur har modersrollen påverkat din konst? Begränsningar? Eller nya möjligheter och perspektiv? Eller både och?
Både och. Rent praktiskt blir det en begränsning, först de fysiska hinder en graviditet innebär och sen småbarnsår med föräldraledighet och tusen dagar av vab. Dock är jag mycket mer fokuserad och effektiv nu än innan jag hade barn eftersom jag vet hur förutsättningarna är, och jag tror att jag har blivit tryggare som person. Många gånger har barnen fått följa med mig när jag arbetat med utställningar eller andra viktiga grejer och det inte har gått att lösa på annat sätt, oftast blir det kaosigt men ändå väldigt roligt. Man får det att funka för att man måste helt enkelt.

Har du några råd till andra som vill leva och verka inom konsten?
Tänk inte så mycket på vad som säljer, hitta ett brödjobb vid sidan av för att försörja dig istället!

Välj gärna något/några verk du tycker verkligen representerar dig som
konstnär och reflektera kring dem. /berätta om deras tillkomst och vad du
känner inför dem.

Hararna på skolgården, keramik, 2019

I mitt arbete har jag gestaltat och reproducerat gamla fotografier, med en genomgående fråga kring vad vi dokumenterar och varför. Minnen värderas ofta högre och mer sanna om de finns på bild, samtidigt som vi kan anpassa våra minnesbilder efter det som syns på fotografierna.

Hararna på skolgården handlar om hur jag som barn alltid samlade pinnar på skolgården som mat till hararna. Hararna kom antagligen aldrig på riktigt men i min fantasi var de där varje kväll. Om jag skapar en hare i keramik, sätter den på skolgården och sedan fotograferar, hur skiljer sig den dokumentationen från om jag gestaltar ett gammalt foto? Var går gränsen mellan det dokumentära och det manipulerade?